Jag hade tänkt mig ett nytt inslag i bloggen, som kommer att vara lite återkommande: Ungefär som med dagens leksak (som borde döpas om till ”vart femte dagens leksak” med tanke på frekvensen som jag publicerar dessa inlägg med.) – ,så kommer det att finnas Dagens bilhistoria.
Varför? Jo eftersom jag är mycket bilintresserad och har haft en hel del olika bilar genom åren, varav de flesta har haft ett antal år på nacken, och en del har köpts riktigt billigt – så finns det en mängd historier kring mitt bilägande.
Kanske kan detta vara roligt och intressant att läsa om tänkte jag. Det kommer att vara historier som kanske inte så många vet om av olika anledningar.
Dels för att vissa av historierna är lite pinsamma, vissa är lite farliga, och vissa kändes inte helt rätt att sprida vidare just då. (som t.ex, dagens historia om den gången jag var 18 år och körde av vägen med en bil som var såld inom släkten…förlåt mamma! Mer om det snart)
Det kan gälla äventyr som har med bilkörning att göra, händelser i samband med denna bilkörning, bilmekande, eller annat. Vi, och Ni, får se vad som dyker upp framöver.
För att ni ska påminnas om vidden av mitt motorintresse, samt förstå att det finns en rätt djup historiebrunn att ta från, så kan jag nämna att jag till dags dato, om jag inte har glömt någon, har ägt 43 stycken bilar av olika färg, form, kvalitet osv. Endast fåtalet av dessa bilar har varit av nyare sort (mindre än fem år) och tja – gamla bilar händer det grejer med, simple as that.
Nåväl, jag kör väl igång med Dagens bilhistoria, upplaga ett! Den kommer vara ganska lång, men jag hoppas att ni orkar igenom den.
Historien har jag nog berättat för rätt många, men en som kan komma att bli rätt förvånad är nog min Mamma som jag (av förklarliga skäl) inte berättade detta för när det begav sig, och sedan har det liksom inte blivit av vad jag vet.
Eftersom preskriptionstiden på denna händelse bör ha gått ut, så känner jag mig nu mogen att dela med mig av den även för min mamma, som jag vet läser denna blogg.
En gång i världen, 1992, så hade min familj en vacker vinröd Opel kadett Caravan 1.3S av 1985 års modell. Bilen var en gammal kommunbil från Huddinge som hade gått väldigt lite, och var i fint skick.
Det här var en bil som jag allt som oftast betraktade som min egen – Mamma och pappa hade köpt den för att jag skulle ha en bil att övningsköra i. Den andra bilen vi hade var utrustad med Automatlåda, och det funkade ju inte eftersom jag behövde lära mig att köra med manuell låda.
Under den ganska korta tid som vi ägde bilen, så hann det ändå hända en del med den:
1. Den fick en schysst stereo. Åtminstone tyckte jag det…..sedan kan det väl diskuteras hur coolt en ”Eltronik” på 4 x 40 watt med Pioneerhögtalare var…
2. Opeln fick sin toppfart utforskad på flertalet ställen, däribland på en 50 / 70 -sträcka kallad Boorakan (jättedumt, jag vet). 155 knyck gjorde bilen, varken mer eller mindre.
3. Den hann bli stulen efter en helkväll på Gröna lund tillsammans med mina vänner R, G och T. ”Ett proffsjobb” ansåg jag, för det var klart att proffsen ville åt min Opel kadett på 75 pigga hk.
Bilen hittades efter oändligt långa tre dagar i vad som nu är en del av Hammarby sjöstad. På den tiden var det lite mindre fancy och hette Lugnets industriområde. Pga klientelet som huserade i Lugnet (rätt illa valt namn om man säger så) , kunde man hitta alla möjliga konstiga saker där, och ”min” stulna Opel var en av dem.
Med sönderbrutet lås, rattlås, spräckt rattkåpa, stulen stereo + högtalare, fimpar på sätena, ett kombiutrymme som såg ut som en knarkarkvart, samt något kladdigt längs sidan på bilen som både luktade och såg ut väldigt mycket som en pundarspya. Proffsjobb? Joråmensåatt…..
Nåväl, den här Opeln fraktade runt mig och mina kompisar ett par månader, men till slut kom den oundvikliga dagen när mina föräldrar ville sälja bilen vidare. ”Vi behövde ju inte två bilar” hette det. Jag var helt oförstående, och kunde inte begripa hur mina föräldrar inte kunde få låta mig ha bilen kvar att få köra till skolan med.
Nu vet jag ju lite bättre att det faktiskt är rätt dyrt att ha bil, men då hade jag ingen koll och föga förståelse.
Hur som helst, det slumpade sig så att min Mormor som bodde på Öland köpte bilen. Jag och min mamma skulle åka ner dit tillsammans med Opeln, och ta med oss Mormors mans gamla bil hem.
Dagen innan denna resa så var det således dags för en ”sista natten med gänget” färd tillsammans med ett par kompisar. Jag minns inte alls var vi tillbringade kvällen, men jag minns att det sista som hände var att jag skulle skjutsa hem dem. Förslaget som kläcktes var något i stil med ” Amen, ska vi inte ta oss en sista sväng på rallyvägen med Opeln för att fira av den? ” Jättebra idé tyckte jag. ”Rallyvägen” var en kurvig liten väg i Nacka med asfalt och grus blandat, och där det lämpligtvis var 70-sträcka. Idag förstår jag inte hur någon ens kan överväga att köra 70 på den vägen, och jag förstår ännu mindre hur det skulle kunna vara kul med en Opel kadett på 75 hästar. Men men, man var ju annorlunda när man var 18-åring.
Sagt och gjort… Specialsträckan påbörjades, och jag hade kört den här vägen några gånger redan, trots att körkortet var så färskt att det knappt hade torkat. I en relativt skarp högerböj på grus, så gick det lite för fort och bilen började kana lite grann på gruset. Som den otroligt rutinerade chaufför jag då var, så gjorde jag det absolut mest rätta i den situationen – jag tvärbromsade så att alla fyra hjulen låste sig. ( ABS-bromsar var inte direkt standard på den här tiden, och antisladd var inte ens uppfunnet ) Resultatet lät inte vänta på sig. I våldsam fart – säkert 40-50 km /h – så gled vi av den smala vägen, och hamnade med bakänden hängandes ut över ett dike. ”h-vete” tänkte jag…vad ska jag säga till mamma och pappa nu??? Kvickt ut och inspektera skadorna på bilen, som verkade begränsa sig till… Inga alls?!!! Puhhhhhhh , jag drog en lättnadens suck, och bad mina två kompisar att vi med förenade krafter skulle knuffa upp bilen på vägen igen. Jag stod utanför bilen och puttade på, tillsammans med mina vänner, och efter lite stånkande och stönande så fick vi upp bilen på vägen. Den började rulla lite grann snett nedåt i nedförsbacken eftersom ingen satt i och bromsade, men det var ju kalkylerat – jag hade ju handbromsen som fungerade finfint.
Jag böjde mig raskt in i bilen som nu rullade i kanske 4km/h, ryckte i handbromsen, och det hände – absolut INGENTING! Något mer hann jag inte varken tänka eller göra förrän bilen rullade ner i diket på andra sidan vägen med fronten före. ”BONK”! Sa det när kofångaren tog emot botten på diket som var ungefär lika djupt som hela bilen.
Jag var både förfärad och lite smått road på samma gång. Hur i hela världen kan man någonsin ha sådan otur? Nåja, lyckan sken mot oss när det kom en bil rätt snabbt på denna vanligtvis otrafikerade väg, och denna bil visade sig dessutom ha en bogserlina i sig, och ett par hjälpsamma grabbar som kunde dra upp oss. (Bilen var förresten en Saab-lancia 600, något som senare skulle bil min första egna bil. Mer om den i senare inlägg).
Jahapp…väl uppe på vägen så startade vi upp Opeln, och jag beslöt mig snabbt för att åka till OK:s GDS-hall för att inspektera skadorna. Det här var i september / oktober och helt sjukt mörkt ute, så jag svävade ännu i ovisshet om vilka plåtskador jag ställt till med. VAD skulle pappa säga om det här???
Väl på OK så konstaterades att jag hade haft maxflax – enda skadan begränsade sig till en mikroskopisk repa på ena högerdörren, samt att bilen var grymt lerig / gräsig undertill. Detta löstes snabbt mha högtryckstvätten på OK. PUH…tack för det, sa jag. Körde ut från OK, körde hem kompisarna, och precis när jag var på väg hem så började bilj-eln att gå på tre cylindrar.
Panik!! Men efter ett par minuters febrilt letande (jag var inte så rutinerad bilmek den här tiden) så hittade jag att det var en tändkabel som förmodligen lossnat när bilen gick ner i diket med fronten före. Problem solved!! Bilen kördes dagen efter ner till Öland och Mormor, och fungerade så fläckfritt som en Opel kan fungera under många år framöver. Jag teg som muren på väg ner (min mamma var medpassagerare) och mina mycket goda vänner yppade heller aldrig ett ord om detta.
SÅ, ungefär 20 år efteråt: Förlåt mamma att jag hade hemligheter för dig J.
Kram på er alla! Nästa bilhistoria blir förhoppningsvis något kortare att läsa om.
leksaksbiten 